Jag hatar ordet effektivitet.

Igår var jag på politikerbesök. Det var väldigt spännande. Jag fick besöka två dagis som låg ganska nära varandra rent geografiskt men som ändå hade sina skillnader. Nåja, det som förenade de var att man jobbade järnet. Man hade inte tid att koppla av i sitt yrke utan det handlade om effektivitet och att vara proffsig. Vad jag är orolig över är att ribban hela tiden höjs för dagispersonalen. Hur ska man hinna med alla barnen på bästa möjliga sätt. Det gör man självklart inte heller. Jag tror ingen kan begära det heller om man tänker efter.

Två personal på tretton ungar mellan 3 och 4 år. Vad ska de inte hinna med? Det ska hjälpas till med pedagogiska lekar, med toabesök, med påklädning (tänk regn och vinterslask), med konflikter, med sagor, städning, dukning, med tröstande, planering, administration, intyg till försäkringskassor, att ha dialog med föräldrer, att ta emot barnen, samtala med barn om värderingar, uppmuntranden, se till att säkerheten för våra barn är så optimal som möjligt och mycket annat. Samtidigt får man inga arbetskläder, dålig lön i förhållande till det man faktiskt gör samt knappt ta in vikarier. Äldre personal går ner i tid då man inte orkar jobba heltid längre. Man kan då fråga vad rätten till heltid faktiskt är?

Dom är så fantastiska våra pedagoger. Hur tackar vi dom då? Jo, vi sätter in flera barn i grupperna, utan att öka personaltätheten. Det är för mig så fullständigt absurd att jag faktiskt skäms över hur vi behandlar dom. Dom älskar sina yrken! Dom är rädda och vill det bästa för våra barn. Det är dags att visa dom respekt tillbaka och då inte enbart i ord.

DIALOG 2

Freddie: Åhh vad trött jag är på Novalie.

Jag: Ja men vad ska du göra åt det?

Freddie: Jag vill inte ha henne här på xxxx-vägen 16.

Jag: Men Freddie, vart ska annars Novalie vara någonstans?

Freddie: Hon kan åka hem till mamma, så får jag vara här själv på xxxx-vägen 16.

Jag: Men det går ju inte.

Freddie: Jo, mamma vill gärna ha henne.

DIALOG 1

Jag: Du, vet du hur länge jag fick sova idag? (sagt med ett stort leende)

Mannen: Nä hur länge?

Jag: Till sjuuuuuuu!

Mannen: Vad skönt för dig.

Jag: Mmmmm, det var sovmorgon.

Min "kärnfamilj" i Nynäshamn!

Så här ser dom ut.

Here jag am, still åking on a berg and dalbana.

Nu vet jag hur det är att vara full utan alkohol i kroppen. Det är lite underhållande. Jag och mannen har inte varit hemma på ett par dagar. Vi skulle ha varit i Norge men mannen min ville inte åka utan mig. Det är lite snällt tänkt av honom även om jag verkligen lobbade för att han skulle i väg. Dock förstår jag honom. Han gillar inte köra när det är dåliga vägar och skulle jag varit själv kvar hade han haft hela ansvaret för Novalie. Nu agerar min make dock pappa och inte barnvakt åt kidsen MEN jag vet att han lätt blir stressad. Han fick ut det sedan igår genom att ha migrän.

Min svigerinde och svågern. Dock så saknar jag er två. Jag hade så gärna kommit och stört er lite grann. Jag vill nämligen inte att min kära svigerinde ska bli för god utan hon behöver få lite dansk ondska i sig ibland. :-D Tur att voodoodockor finns. (mooohaaahaa)

Det var dock skönt att få vara hemma på landet nära Frövi i några dagar. Hade vi åkt hem hade jag trots viruset involverat mig i städ, plock, snurr, diska, damma, snurr men nu blev det bara vila. Tack svärmor och svärfar för att vi fick vara där. Det betydde mer än vad jag nog tror just nu att jag och mannen fick ett par dagar själva.

Nu är maken på AC/DC och jag stannar hemma, helt på doktorns rekommendation. Har man ett virus i balansnerven så har man. Doktorn var rädd för att de höga ljuden skulle förvärra mina symtom. Han har nog rätt där. Jag är ett öronbarn, har ofta öroninflammationer och har fått varning om att jag kommer åka på hörapparat, detta pga alla ärr på trumhinnan. Jag hade dock velat se dom, inte minst hade jag velat se mannen vara lycklig.

Nää blogg, jag känner mig något osammanhängande nu. Snurr snurr.. nu ska jag ta det lugnt.

Jag är sjuk och dottern har räääserbajs!

Detta blogginlägget kommer gå snabbt. Jag gick från skolan idag tjugo över ett. Jag kände att jag började tempa vilket var sant. Jag har just nu 38 grader med paracetamol i kroppen. Jag är också öm i lederna. (flunsavarning) Efter vi har kommit hem har jag nog bytt 5 - 6 blöjor. Novalie har haft ont i magen, men verkar just nu jättepigg. Jag beundrar verkligen alla ensamstående mödrar som fixar allt bestyr. Själv längtar jag efter mannen så han kan ta hand om allt jäkla stök.

Egentligen har jag massor att berätta men nu orkar jag inte mer.

Ciao!

Replik till min man och alla dumma kärnkraftsanhängare! (även mannen inräknad)

Kärnkraft! Mer aktuellt än någonsin. Tyvärr vill jag tillägga på det. Jag blir verkligen sur. En kärnkraftsolycka har fruktansvärda konsekvenser för både den nära omgivningen och områden långt bort. Olyckan i Tjernobyl var ett tydligt exempel på detta. Jag vet att svenska kärnkraftsförespråkare gärna framhåller att den svenska kärnkraftstekniken är bättre och att säkerhetssystemen långt mer avancerade. Ändå går det inte att utesluta olyckor ens i Sverige, fast minnet kring de olyckor som har skett är lagt i det fördolda.

Vi har ju att brottas med två helt rimliga åsikter. Dels vill man ha billig energi. samt så vill man värna om miljön. Det andra argumentet tenderar dock försvagas när vi efter en tids olycksfrihet känner oss trygga med kärnreaktorerna igen.

Men två invändningar på miljöområdet kvarstår alltid. Dels leder uranbrytning till kraftiga miljöstörningar. Så kraftiga att vi i Sverige väljer att importera uran - trots att vi har enorma uranresurser innanför våra gränser. Dels är frågan om hur kärnavfallet ska hanteras inte löst. Varje kilowattimme kärnenergi vi producerar skapar dödligt giftiga ämnen. Det vore oansvarigt om vi glömde bort det. Att dumpa miljöproblem på andra nationer eller generationer är heller inte acceptabelt! Detta kommer förhoppningsvis aldrig ske och är inte heller rimligt, solidarisk och moraliskt försvarsbart.