Jag var alltså sjuk förra veckan. Jag hade återigen en bronkithistoria och har hostat så mycket att jag inte kan skratta denna dag utan att få rejäla känningar vid vänster revben.
Det är trist att jämt ska behövas drabbas av sjukdomar, men jag är som sagt fortfarande lite klen immunförsvarsmässigt. Det tar mig helt enkelt längre tid att återhämta mig sefter cellgifterna, längre än vad jag trodde. Det går dock framåt, även om det inte är spikrakt uppåt. Jag blir också hela tiden smittat av lilldottern och allt skit som sprids på hennes dagis. Det första året på dagis är uppenbarligen både känslig för dotter och för mor. Det är annars fantastiskt att hon är 17 månader nu. Tänk vad tiden går snabbt. Hon är en fantastisk liten människa, väldigt tuff och har onekligen nära till skrattet och det goda humöret.
Bara till sist några tankar om den smygrasism som börjar så smått eskalera här i Sverige. Det hela gör mig väldigt orolig! Mest stör det mig att man lurar i folk att invandraren är själva svaret på alla frågor som rör de problem som i Sverige. Tyvärr går folk på det mycket enkla påståendet, vilket är något jag aldrig kommer att förstå. Aldrig.
