Mina fantiska barn.

Idag har jag haft en hemmadag. Det var skönt. Jag har dock suttit med skolarbete som äntligen börjar bli klar.

Jag vill gärna visa en bild på mina fantastiska barn. Jag tog den med mobilen när vi mötte upp hans dagis nere vid hembygdsgården. Han har tydligen haft en fantastisk dag. I morgon har jag nämndmöte och då kommer Novalie få gå på dagis. Nu har hon inte varit där på en och en halv vecka så jag får följa med henne i ett par timmar. Hon brukar nämligen bli så blyg om hon inte varit där på ett tag.

Bye!

Det känns inte bra med lilltjejen!

Novalie har haft feber varje dag under veckan som var. Eftersom humöret inte har varit så dåligt på henne och hon ändå varit uppe så har vi inte haft bråttom till läkaren heller. Dock så går det inte längre. Hon måste iväg nu.

Det som inte känns bra är att vi måste palla ner till Nynäs vård. Jag har inte mycket förtroende till dom efter tre olika händelser där det har gått så fel.

För mig har dom gett ett tydligt ansikte till varför det aldrig riktigt blir bra med privatisering.

Maken min åker nu med henne. Det är jag glad för. Han tycker inte heller om att åka dit eftersom det är hans tidigare kolleger som står därnere nu. Jag förstår honom. Jag var inte heller så glad över att berätta om mina sömnsvårigheter, som jag hade för några månader sedan, till en mycket god bekant till Roger.

Det är så mycket man måste tänka på..

..när man har barn. Det är hela tiden ett övervägande fram och tillbaka inför beslut som ska tas. Wilma har börjat snöa in sig väldigt mycket på sin mobil, såpass att hon glömmer sitt eget ansvar i olika situationer. Det kan handla allt om läxor till att bara vara den fantastiska underbara flickan hon är.

Jag hade en konflikt med henne igår kväll. Eftersom jag har bråkat med henne flera gånger senaste veckan om hennes disträhet orsakat av ett mobilberoende, valde jag vid 22:00 att säga att jag vill ta mobilen från i 12 timmar. Detta gjordes eftersom hon knappt hade pratat med mig efter hon hade kommit hem från bion. Hon blev jättearg och surade på rätt hårt, så pass att hon vägrade säga godnatt igår. Själv sa jag inte så mycket utan stod lugn och beslutsfast i det hela.

Två gånger under veckan har jag som sagt snackat med henne. Den ena gången hade jag åkt iväg för att hämta Freddie på dagis. Novalie hade då 39,6 i feber och jag hade bett Wilma vakta henne. Jag hade gett lilltjejen en alvedon och visste den skulle kicka in snart. När jag sedan kommer hem med Freddie och två matkassar kommer grannen emot mig och vi börjar snacka lite. Freddie springer då in med sina grejer och kommer strax ut igen med en barfota Novalie i hälarna. Det är då ca 2-3 grader utanför. Wilma har då satt sig framför datorn, hennes musikmobil är på hög ljudnivå och hon hör då ingenting. Detta gjorde mig ursinnig. Hon hade inte koll på att Novalie var ute.

Morgonen därpå satt jag och Novis i bilen och väntade på Wilma. Novalie var fortfarande sjuk, och jag kunde inte förstå varför inte Wilma kom eftersom jag skulle bla skjutsa henne till skolan. Då höll hon på att sms:a till en kompis och hon hade i den stunden glömt att vi väntade på henne.

Det känns jättesvårt att ta en bra och rätt beslut. Hon bor ju i två hem med olika regler och det kan vara förvirrande för henne även om hon är 12. Dock så lär hon mig massor. Det är inte heller lätt för henne. Mobilen tar en stor plats idag i tonåringars liv det ska inte vara mening att hon ska uteslutas från det heller.

Jag får helt enkelt se hur det går. Ge gärna råd...

Te som smakar glögg och host host

Jag var uppe redan kvart över fem då det kändes rejält i halsen. Självklart började jag bejaka en eventuell hypokondri eftersom jag verkligen inte vill vara sjuk men ändå tror att jag vilken sekund som helst kan bli det. Wilma gnällde också om ont i halsen igår och då blir jag lite orolig. Jag pallar inte med ännu en penicillinkur, så är det bara. Nu sitter jag dock och dricker svärmors goda glöggte och börja längta lite efter the real thing. Glögg med alkohol är också jättegott.

Jag har inte bloggat på så otroligt länge. Det var inte riktigt menat så men jag har inte haft ork, lust eller för den delen tid och sätta mig ner kring vad jag kan tänka mig dela med mig av. Från vårterminens slut fram till nu känns det som allt gått i ett. Det har varit jobb hela sommaren, uppkörning till körkort, luftrörsinfektion, skolstart, fyra födelsedagar, skolarbete som halkat efter samt så mycket annat. Jag börjar dock komma lite över ytan igen och det känns skönt.

Jag har börjat gå hos en psykoterapeut. Det är riktigt skönt. Skolan betalar för gratis rådgivning vilket är en fantastisk förmån. Jag hade också sagt till mig själv att under termin tre ska jag gå dit. Okay, jag är fortfarande slut efter allt som har varit men jag mår ändå hyfsat bra i själen. Vad jag menar är att få gå till en samtalshjälp utan att vara i själslig kris tror jag kommer vara berikande. Vi samtalar om det som har varit men också hur mitt arbetsliv kan komma att se ut och utifrån hur jag är som person kan förvalta de kunskaper jag nu fått de senaste åren. Det är tänkvärda samtal.

Slutligen fredspriset till Obama... Jag är skeptisk. Jag vill först se vad karln går för innan man gav han den utmärkelsen. Det känns överilat och mer som en politisk påminnelse till presidenten istället för att vara ett fint pris till någon som förändrat världen för många.

Vi ses snart igen!! LOVAR!!