Gott nytt år!

Inte för att låta högfärdig eller något men jag är så glad över att jag lever med Roger som alltid tänker på sin nästa. Vare sig han vill ge paket till okända, skottar snö hos vår äldre granne, skänker bort pengar eller låter all vår pant hamna i biståndsprojekt så ser han det som självklart och inte som en god gärning. Det är attraktivt anser jag.

Jag fick själv ett brev från mitt fadderbarn nu i veckan. Hans ögon var glada och munnen log stort. Han heter Romario och bor i Giunnea Bissau. Han hittades av missionärer i djungeln tillsammans med sin lillebror Feliciano som jag också har som fadderbarn men delar honom med en kompis. Deras föräldrar hade blivit skjutna av gerillan och barnen var 5 och 3 år gamla. Idag är Romario 14.

Jag inser att det i mitt liv finns det så mycket som är självklart något jag känner mig tacksam för. Jag tycker förvisso det är en cynisk och fientlig välfärdspolitik som borgarna rusar fram med men vi är inte lika utsatta. Därför är det också viktigt att man fortsätter kämpa för solidaritet och humanism och mot egoism.

Jag tänker ge er några nyårslöften, något jag aldrig brukar göra.

1. 2011 ska bli mitt år. Jag ska försöka göra så gott jag kan iallafall.
2. Umgås ännu mer med familj och vänner. Där kan det aldrig bli nog med tid.
3. Våga ta tiden i an mera. Man lever bara en gång på jorden och jag ska försöka vara ännu mer medveten om det.

Idag ska det ätas god mat och ungarna har jag lovat få vara uppe hur länge dom vill. Gott nytt år på dig och dina nära.

Vardagens bekantskaper.

Jag läste precis mitt inlägg från igår. Det var lite osammanhängande, ser jag såhär dagen efter.
Eftersom Roger låg och sov när jag kom hem från fullmäktigesammanträdet igår fick jag smälta Pers bortgång själv. Idag när vi pratade kort om det i telefonen började jag att gråta. Jag fick lättat på det värsta.

Egentligen kände jag inte honom så väl men han har alltid funnits där i partisammanhangen under mina år i Nynäshamn så det känns som en förlust.

Be in peace Per.
-------------------------------------------

Jag minns en granne jag hade i Göteborg. Jag och min dåvarande sambo bodde i ett parhus och grannen jämte var en glad taxichaufför med stort hjärta. Han älskade min dåvarande katt Pojken, köpte bland annat lyxmat åt kattaskrället. När jag och dåvarande sambon bestämde oss för att flytta insåg jag att man skulle få lämna kvar Pojken där. Jag hade nämligen sett dom många gånger i fönstret, Kent gosande med katten och de hade fäst sig så mycket vid varandra. Pojken hade också valt att hänga mera där.

Tre månader vår flytt fick jag ett samtal av damen som bodde i samma hus som vi hade gjort. Kent hade dött i en hjärtinfarkt, 55 år gammal och hon tyckte jag skulle hämta Pojken. Jag fick då  spärra in Pojken som hade vant sig vid ett uteliv och massvis med uppmärksamhet från Kent och hans taxichaufförer. Kents död berörde mig otroligt mycket. Jag minns hur jag grät på hans begravning fast jag egentligen inte kände honom så djupt heller. Kent hade dock blivit en del av min vardag, en glad granne som gärna snackade om livets olika väsentligheter.

Vardagens bekantskaper kan onekligen beröra en djupare än man anar.  Det är en livserfarenhet jag iallafall har fått.

En förvirrad sorg.

Min partikamrat Per har lämnat jorden. Jag fick reda på det nu ikväll och jag känner verkligen i magen. En sann kamrat för partiet som alltid ställde upp i vått och torrt och som en riktig arbetshäst i det dolda.

Per hade haft lunginflammation och magen som han hade brummat kring den senaste månaden visade sig vara myelom. Per blev 75 år.

Det är ingen ålder... egentligen. Dock så gör det mig påmind om att verkligen vara rädd om min familj.
Min far är 75, ska ringa honom imorgon. Jag har gnällt på honom att han ska käka echinagard mot sin förkylning, alltså naturmedicin från växten röd solhatt. Men han avfärdar det med att han inte använder sig av solhatt och det säkert går över sen.

Livet är bräckligt. Jag tycker det känns konstig att jag nu måste radera ett telefonnummer i mobilen. Jag tänker dock vänta med det.

Lite tankar!

Novalie är efter i talet. Jag har varit på utvecklingssamtal på dagis och det var det enda de hade att anmärka över henne. Hon är annars en lugn, mycket empatisk, uppmuntrande och ovanlig trygg unge. Även om hon har blivit uppmärksam över att världen är större än hon tror så är hon trygg. När hon pratar om monster och spöken är det oftast med ett glimt i ögat. Det är kul som förälder att höra att ens dotter mår fint.

Dagis tycker inte hon ska till en logoped ännu. De menar att hennes utvecklingskurva är nästan i max nu och att hon ska ha tid. De tror att Novalie har själv haft mycket och tänka på pga njurarna och att hon var så mycket sjuk under första året och att hon därför behöver komma i kapp av sig själv med talet. Vi får väl se om de har rätt. Jag har dock kommit på att själv har fått gå till talpedagog och att jag, om än sällan, ibland fortfarande stammar lite.
 

Julstämningen har inte riktigt varit infunnit sig....

...och fortfarande söker jag med ljus och lykta. Jag har dock inte så bråttom med att leta heller utan jag låter livet tuffa på i 190. Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Sedan sist jag skrev har jag jobbat, hållit på med hus och hem,  hållit på med politk och bara varit mig. Det sistnämnda har jag varit bra på.

Jag har önskat mig en sodastream i julklapp, självklart då med olika smaker till. Jag vet att hela familjen kommer få glädje av den men det är det bästa jag kommer på.
Julklappstips tas således gärna emot. :-)