Min barndom har verkligen inte varit optimal. Alkisunge är jag och därför ett vuxet barn. Sjuk i medberoende och allmän dysfunktionell i sämre dagar är jag också. Jag har fortfarande många saker att bearbeta från då och den processen rullar sakta med säkert på.
Men trots dåtidens problem så har mina föräldrar har alltid varit helt fantastiska på att behandla mig som vuxen och därför så lägger de sig aldrig i saker och ting som rör mitt liv. Jag minns när jag berättade om min graviditet med Novalie. Dom gratulerade mig på direkten, sa lycka till och att jag aldrig kommer vara ensam i det som komma skall. Dom sa väl så för att de inte hunnit träffa min make och trots att de litade helt på mitt omdöme gav de mig ett löfte om att jag inte var själv. Det var tryggt.
Dom lägger sig förresten fortfarande inte i. Dock så kommer mamma ibland med reflektioner, alltid i efterhand, men bara när jag har bett henne. Sist dom var här i Nynäshamn sa hon att jag var betydligt tryggare i min relation med bonusgrabben. Hon hade aldrig sagt till mig att hon uppfattade mig lite osäker i början, vilket jag var. Jag gillar hennes stil där. Jag ska försöka bli likadan vilket kommer vara ett helsike pga mitt kontrollbehov. Dock så ska jag klara det hoppas jag.
Mamma brukar säga: När jag vill ha din åsikt så frågar jag, okay? Jag säger också det ibland, men ska bli ännu bättre på det.
1 kommentar:
Tak for de interessante oplysninger
Skicka en kommentar