...att jag nu för andra gången i mitt liv går på cambridgekuren.
När jag gick ner förra gången (sex år sedan) var det med samma metod. Jag gillar egentligen inte prata om sådant här. Min skolbästis har precis gjort samma sak och lyckats går ner en 10 kilo men då snackade alla om det i klassen. Det tyckte jag var väldigt tröttsamt.
Trots mitt agg mot vikthysterin ska jag ändå förmedla min process just nu i min blogg, men sedan är det tyyysssssst från mig om det här på väldigt länge. Jag vill nämligen ha rätt att misslyckas också.
Jag har inte haft bråttom med att gå ner efter graviditeten, men jag har vetat hela tiden att jag måste ta tag i mig själv. Det är dock svårare för mig nu när det är barn i bilden, för då måste jag ändå hantera mat hela tiden. Kanske är det därför min uppförsbacke fram tills jag började var så lång.
Skitsamma, vikt och hälsa är en högst personlag sak och vad nu än omgivningen och alla hälsoprofeter-wannabees vill ge en för tips (vilket också är mycket tröttsamt) så är det bara jag som kan göra något åt det.
Det som är skönt med att fasta är att man verkligen blir ren i kroppen. Jag har varit ganska så trött och förvirrad (avgiftning) de första på dagarna men nu är jag på dag nio och det känns mycket bättre. På gott och ont ska vi nu till släkten. Jag vet ännu inte hur jag ska hantera det här, om jag ska äta proteiner eller inte som ett kopliment under några dagar, men just nu på torsdag förmiddag känns det som att jag ska köra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar