tisdag 9 juni 2009

Att vara trött på sina barn.

Igår var en tuff dag utifrån ett föräldraperspektiv. Jag hade varit på körskola vilket hade gått jättebra. Körläraren som är en ängel hade fått ut mig på landsvägarna och det tyckte jag var så roligt. Jag fick köra drygt två mil vilket som sagt var jättespännande.

Dock så blev det inte lika kul när jag skulle hämta kidsen på dagis. Grabben var så uppe i varv så jag beslutade gå hem med dom. Det är ca två kilometer hem och jag tänkte då att då får han sprungit av sig ännu mera. Han har varit lite mer speedad sista veckan nu men det är bara att upprätthålla det lugna. (trodde jag) Promenaden gick sådär. F höll på att springa i cirklar genom allén men när vi kom ut till vägen började han sticka ut armarna mot bilarna fast jag hade sagt till honom. Jag var tvungen att ta tag i honom och gapa på, inget annat bet i han disträa värld. När vi sedan kom till Strandvägen tänkte jag vi kunde bada Ebba. Vi tog loss hennes koppel och hon hoppade i. Då ville lilltjejen också hoppa i och blev fullständigt hysterisk då hon inte fick. Hon sparkade av sig skor och strumpor och det såg ut som hade epileptiska anfall i vagnen fast det var ju bara ilska. Hela vägen hem höll hon hov. Då lugnade grabben dock ner sig vilket var tacksamt. När jag sedan skulle bära in henne så drog hon bort en liten tuss i mitt hår. Jisses vilka gener det finns i henne. Hon är tjurig efter mig och envis som sin pappa. :-) Hon lugnade sig men det tog krafter.

Återkommer med mer sedan.

Inga kommentarer: