....firade jag nytt år hos min förra sambos vänner. Jag minns att det var en trevlig fest och att jag sågs, hördes och bekräftades. Det var och är fina människor allihopa. Jag var i spillror då och betraktades av psykvården som en mycket trasig människa. 1999 var det värsta året jag någonsin har upplevt. Jag hade gjort en församlingstjänst som var katastrof, varit i det destruktivaste förhållandet och allt kulminerade när jag var tvungen att avbryta en långtgående graviditet. Efter flera självmordsförsök så träffade jag min dåvarande sambo som gav mig så mycket kärlek att jag orkade gå vidare. Om du D läser det här, ska du ha tack. Du räddade nog mitt liv.
Tiden går snabbt säger man och det stämmer. Ändå tycker jag att så mycket har hänt mig att det hela ändå måste ha tagit tid. Det viktigaste är att jag älskar mig själv igen. Jag respekterar mina tankar även om de inte är logiska eller kloka. En ologisk tanke var Novalie. Jag vågade bli gravid med henne trots att hennes pappa bodde så långt bort. Min biologiska klocka tickade inte ens. Jag fick utlopp för mina mammakänslor med Ebba. Jag bodde i en stor mysig etta på centrala Hisingen och hade ett arbete som onekligen passade mina behov. Men när jag fick halsbränna en vecka efter Roger hade varit på besök, visste jag att ett liv hade skapats. Även om jag aldrig har mått så illa i hela mitt liv så såg jag ändå en ljusning. Jag låg på sjukhuset flera gånger och minns hur glad jag blev när doktorn talade om för mig att barn som gör sina mammor illamående deluxe, blir som regel alltid väldigt pigga och friska barn. Novalie sitter nu i soffan och tittar på Nalle har ett blått hus. Hon skrattar nu som en liten tok. Hon tycker tydligen det är roligt när figurer på TV tappar sina byxor eller när Teletubbies går i vattenpölar. Jag älskar henne så mycket.
Andra milstolpar under de senaste 10 åren har varit att inse hur sjuk jag var och fortfarande är i medberoende, något jag dock anser att 95% av I-ländernas befolkning lider mer eller mindre av. Detta beroende då på att hela samhället är sjukt i sig. Mina insikter gör det lättare för mig och gör också att jag kan älska mig.
Jag har vågat att studera igen. Jag kommer förmodligen inte tjäna lika bra som i vården, vilket är en paradox i sig men jag tror jag kommer att trivas. Om ett halvår är jag socialpedagog. Det är stort.
Jag är gift med Roger. Det är emellanåt som en berg och dalbana men just nu jämför jag nog vårt äktenskap som en karusell. Det går runt och runt.. men det går inte för snabbt. Det är faktiskt tryggt och hellre karusell än fritt fall. :-) Vi har hus och även om det skulle behöva mer kärlek än det får så har vi det ändå bra.
Jag har fått bonusbarn. Det får man ju nästan räkna med att man får när man får tag i män som är begagnade. Dom är fina och min relation till grabben blir ständigt starkare. Jag vet att vi kommer få göra en alldeles speciell resa med honom men jag tror verkligen den kommer gå bra.
Jag har fått körkort. Det var en höjdare om något och har gett mig och min familj mera livskvalitet samt frihet.
...............................................................
Mina löften till mig själv nu, inför nästa decennium blir följande:
1. Att våga göra mera för själv. På så sätt kommer jag orka göra mera för andra.
2. Att våga ta flera konflikter och inte vara så rädd inför detta. Dock så bör dessa inte alltid ske i affekt.
3. Att våga njuta under resans gång.
................................................................
Just det, för tio år sedan var jag på en fest och firade nyår samt nytt millennium. Igår var jag hemma med man och Novalie. Jag är sjuk och Roger var lite illamående. (Nej, han är inte gravid) Klockan tolv på natten rullade vi upp persiennerna för att titta på fyrverkerierna. Vi kramade om varandra och konstaterade att det var många hundratusen kronor som försvann, rakt upp i luften. Jag var på rätt ställe igår, i livet och i kunskaperna kring mig själv. Jag hoppas nu att de nästa 10 åren kommer bli lika nyttiga och fantastiska som de jag har haft nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar