Det tar tid att formas tillsammans.

Igår var jag helt slut i huvudet. Jag har jobbat hela helgen, (fred - lörd 09:30 - 10:00 och sedan lörd - sön 19:00 - 18:00). Jag hann med ett politiskt möte däremellan men var väl inte topp pga stressen.. Sedan var det igår  planeringsdag igår med jobbet. Vi är fortfarande nedläggningshotat och en sjunde boende måste in. Annars är det rökt framöver för oss. Det är synd. Vi är en bra gäng och jag gillar mina jobbarkompisar så mycket. Vi lyfter också varandra i denna tunga tid.

När jag kom hem hade mannen rester kvar av en migrän. Något otålig och lättretlig var han och efter ungarna hade lagt sig så orkade jag helt enkelt inte mer. Jag gick ner till vårt sovrum och låg och slumrade. När han väl la sig undrade han irriterat vad det var med mig. Jag hade ju dragit mig undan och han tyckte väl inte vi hade rett ut det som var mellan oss.

Eftersom jag var slut, fysiskt och psykiskt så började jag gråta och ville gå undan. Då hämtade han mig innan jag hamnade och stannade kvar i en dålig känsla. Det gjorde han inte i början av vårt liv tillsammans men nu så. Vi har formats tillsammans där... också! Min man börjar vara väl bevandrat i mina svagheter.

Det är tryggt men det tar också tid.