Det är inte lätt för en grabb på fyra år att uttrycka sina tankar och sina innersta känslor. Dels så har han inte orden ännu, men sättet han utagerar sina frustrationer på kan kräva mycket kärlek samt tålamod. Jag har verkligen inte alltid det. Jo jo, man är ju förvisso mänsklig som förälder. Dock har pojken i sitt missnöje valt att projicera en hel del på mig så visst tar det kraft. Lite svårt är det också att ge honom tålamod när han dunkar till sin lillasyster så hon åker i backen.
Jag tror lillpojken har börjat få en begreppsvärld som just nu är han onåbar. Han börjar exempelvis inse att tid har ett värde och har också nämnt en del funderingar över varför pappa inte längre bor kvar hos honom, hos hans storasyster och hans mamma. Trots det är jag så självklar för honom eftersom jag kom in i hans verklighet innan han blev två.
Förra veckan sjönk också mina poäng på bonusmammaskalan rejält. Jag svor åt honom flera gånger vilket är för mig oförlåtligt. Dom har också på dagis märkt en förändring på honom. Han har slutat lyssna och vill helst inte hjälpa till.
Visst gör det ont när knoppar brister. Både för honom och för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar