Jag och de mindre barnen var i en allvarlig bilolycka nu i måndags. Jag känner hur det knyts ihop i magen, bara jag skriver orden. Jag har inte bearbetat det ännu på långa vägar och just nu har jag svårt att prata om det utan att tårarna kommer fram. Vi hade sådan tur. F verkar må jättebra och lever i vardagen som ingenting har hänt och likaså med Novalie. Det var skönt att min svärmor ringde mig igår och berättade hur min svärfar hade agerat efter en likvärdig incident som han var med om. Det gjorde att jag accepterade mina känslor mer. Vissa minuter kan jag sprudla på som vanligt men under de flesta minuterna på dagen känner jag oro, ibland stor skuld och ängslan.
Insikterna om att vår säkerhet i bilen inte bara hänger på mig, har jag ju vetat om rent rationellt. Nu vet jag det fysiskt också och det är jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar