Vardagens bekantskaper.

Jag läste precis mitt inlägg från igår. Det var lite osammanhängande, ser jag såhär dagen efter.
Eftersom Roger låg och sov när jag kom hem från fullmäktigesammanträdet igår fick jag smälta Pers bortgång själv. Idag när vi pratade kort om det i telefonen började jag att gråta. Jag fick lättat på det värsta.

Egentligen kände jag inte honom så väl men han har alltid funnits där i partisammanhangen under mina år i Nynäshamn så det känns som en förlust.

Be in peace Per.
-------------------------------------------

Jag minns en granne jag hade i Göteborg. Jag och min dåvarande sambo bodde i ett parhus och grannen jämte var en glad taxichaufför med stort hjärta. Han älskade min dåvarande katt Pojken, köpte bland annat lyxmat åt kattaskrället. När jag och dåvarande sambon bestämde oss för att flytta insåg jag att man skulle få lämna kvar Pojken där. Jag hade nämligen sett dom många gånger i fönstret, Kent gosande med katten och de hade fäst sig så mycket vid varandra. Pojken hade också valt att hänga mera där.

Tre månader vår flytt fick jag ett samtal av damen som bodde i samma hus som vi hade gjort. Kent hade dött i en hjärtinfarkt, 55 år gammal och hon tyckte jag skulle hämta Pojken. Jag fick då  spärra in Pojken som hade vant sig vid ett uteliv och massvis med uppmärksamhet från Kent och hans taxichaufförer. Kents död berörde mig otroligt mycket. Jag minns hur jag grät på hans begravning fast jag egentligen inte kände honom så djupt heller. Kent hade dock blivit en del av min vardag, en glad granne som gärna snackade om livets olika väsentligheter.

Vardagens bekantskaper kan onekligen beröra en djupare än man anar.  Det är en livserfarenhet jag iallafall har fått.